Jag blir så jävla less på att alla tar mig för givet, antingen låter dom mig va eller så är dom upp i häcken på mig hela tiden. Jag hatar verkligen när folk tycker synd om mig, dom tänker hela tiden "åh gud, stackars johanna .. den där lilla saken är sårad & ledsen återigen" men ni bryr er inte, ni tror att ni bryr er när ni säger att jag ska glömma den personen, gå vidare skit i honom/henne. Dom klarar sig och du blir en bättre person utan dom. Men i helvete heller, det blir inte bättre. Det blir bara värre, man både trycker ner sig och man dömmer sig själv, man dömmer sina drömmar även fast dom inte gjort ngt fel. Man börjar se svart, man går ner i en oförklarligt hård deprission. Man ser sig själv som en liten sak som ingen märker och alla bara vill ha bort därifrån. Man ser allting annat så annorlund, om man ser en reklam affish så tänker man - Jag vill se ut som hon, jag vill vara lika VACKER som hon. Fast innan så tyckte man att hon såg äckligt smal och ful ut. Hela ens personlighet kan förändras så snabbt, men jag fattar inte hur ngt så fint kan gå till skit på en sån kort tid? Ingenting går framåt längre, man sugs ner tillbaka i mörkret. Hur mycket man än kämpar och försöker att ställas ig upp så går det inte. Hur man än gör så faller man alltid tillbaka.

Som t.e.x dagens killar, minst 80 % av dom är idioter, en bunt med ett par playande idioter som inte har ngr känslor. Dom har nog aldrig varit kär ens, att få känna lyckan av att få vara älskad av en person som betyder mer än allt annat för en. Dom drar ut på krogen med backslick, raggar på ngn fullpackad tjej som knappt kan stå själv. Spelar gentleman och följer henne hem på ostadiga ben. Det slutar med att man kyssar varann, kläderna åker av och hon är lycklig i sitt lilla alkoholrus medans han har bara en sak i tankarna, bara jag får ett knull ikväll så sticker jag sen? Sen när han är klar och drar därifrån så kanske hon vaknar nästa morgon, minss ingenting och ngn vecka efter så får hon reda på att hon är gravid? Alla börjar se henne som en slampa, en hora, en slyna som tar första bästa. Fast hon egentligen inte ens minns ett dugg av just den kvällen. och då blir det vi tjejer som får ta smällen, inte killarna som slätar av oss en efter en. Först älskar dom en, nästa dag har dom en annan. jag vet seriöst inte varför jag skriver det här. Jag måste bara få avreagera mig lite känslor som jag bara vill skrika och slå ut på någon.

Det handlar om att hålla andan när man är tio kilometer under vattenytan, då det är helt mörkt överallt och änglarna i dina drömmar inte kan rädda dig. det handlar om att kunna simma även om man dras ner i djupet fortare än bilarna susar fram på motorvägen. det handlar om att överleva när världen försöker krossa dig.

och för att sen gå till H&M och upptäcka att man gått upp ännu en storlek och de trådsmala modellerna på reklamaffischerna tittar och skrattar åt dej. Det är då du blir trampad på tårna.

och sedan kommer sparken i magen när du får reda på att dina föräldrar ska skiljas fast de varit gifta i hela femton år och brukade säga att de älskade varandra. Då du ser din åttaåriga lillasyster gråta för hon tror det är hennes fel, för att hon tjatade för mycket om att hon ville ha en ny Barbie. Men du ville bli som en Barbie, lika smal. Lika blond och lika ytlig. Du slutade äta och du slutade skratta. Då kan man känna revbenen knäckas.

Man vill bli fotomodell och är redo att göra vad som helst, till och med ligga med den äckliga fotografen som lovar dig berömmelse. Du har ju så fina bröst. Man viker ut sig för att smaka på verkligheten. För att bli känd.

Men det enda man får tillbaka är runkande tonårskillar som ser din bild på slitzomslaget och tycker du är snygg. Som är beredda att betala några tior bara för att slänga dig i papperskorgen om nån månad. Sen är du bortglömd. och håller på att kvävas.

I brevlådan får man reklam från viktväktarna fast man knappt väger fyrtio kilo. På tvn visas sexsåpor på bästa sändningstid och gratis porr finns tillgängligt dygnet runt på betalkanaler även för de alra minsta barnen. Den nya tidens barnprogram: se linda Rosing operera sina läppar. och alla bryr vi oss, alla sitter vi bänkade och njuter. För nu har vi dragits så djupt ner under ytan att vi är nära att drunkna. För vi lärde oss aldrig att simma. vi lärde oss att man måste vara perfekt.

I kampen mellan liv och död, hur långt är man beredd att gå, i kärlekens namn?